En tibetansk mastiff kan ha en av tre grundfärger;
- helt svart
- helt guldfärgad
- svart & tan färgad.

Var och en av grundfärgerna kan också vara blekt.
- svart bleks till blå
- guld bleks till creme
- svart & tan blekstill blå & gold.

Därtill kan det ibland, men mycket sällan också födas helt bruna tibetanska mastiffer.

Grundfärg, blekning och brunhet är de tre grundgenerna för färg hos vår ras.

Tanfärgen, eller teckningen hos tibetansk mastiff varierar från mörk rödbrun till en ljus nästan cremefärgad nyans. Dessutom förekommer hos alla färgvarianter i olika omfattning också vita tecken på bröst och tassar. .

De första mastiffer som kom till västerlandet från Tibet, Nepal och Ladak var, säger källorna, i huvudsak svarta eller svart & tanfärgade.  Men det finns tecken på att den blå färgen verkar vara något mer vanlig bland hundar med ursprung i Nepal o södra delen av Himalaya området än i andra trakter.

Black Princess på kennel Sundari i Tjeckien är svart.

Vilken färg en valp skall få bestäms alltså av tre gener. 1 genen för grundfärg, 2 genen för blekning och
3 genen för brunt. Varje gen finns i 2 exemplar hos hunden, en från mamma o en från pappa. Färgen hos valpen beror på vilken kombinationer av dessa 3 genpar som valpen ärvt. Vad vi vet nu så förekommer genen för grundfärg i tre varianter, genen för blekning och genen för brunt i två varianter vardera. Men, kunskapen om färgnedärvning utvecklas hela tiden.

Grundläggande genetik säger att det finns anlag som är starka/dominanta och endast behöver finnas i enkel uppsättning hos valpen för att komma till uttryck i färgen. Andra anlag är svaga/recessiva och måste finnas i dubbel uppsättning för att komma i uttryck i valpens färg.

A – agouti genen som styr grundfärgen. 

As – anlaget för svart  (mest dominant av de tre grundfärgerna)

Ay – anlaget för guld   (mitt emellan)

At - anlaget för svart & tan (mest recessiv av grund-färgerna)

Varje hund är bärare av 2 av dessa alleler. Då kan man tänka sig två av samma anlag eller en av två olika.    
As/As en hund som ser svar ut 
As/Ay  en hund som ser svart ut men som bär anlag för 
guld.
As/At en hund som ser svart ut men bär anlag för svart & tan
Ay/Ay en hund som ser gul ut 
Ay/At  ser guld ut men bär anlag för black o tan 
At/At   är black o tan

D – dense genen som styr tätheten hos färgen.
Full färg fås om den dominanta genen finns representerad men bleker/diluterar färgen om den recessiva genen finns i dubbel uppsättning.  
D – dominant gen för full pigmentering
d -  recessiv gen för blekning

Varje hund är bärare av 2 av dessa gener. Då kan man tänka sig två av samma allel eller en

av två olika.
DD – en hund med full pigmentering 
Dd – en hund med full pigmentering 
dd – en hund med blekt pigmentering

B -genen som styr förekomsten av rik svärta. 
Ger rik svärta i det svarta om den dominanta genen finns representerad men ger färgen till brunt om den recessiva genen finns i dubbel uppsättning. Varje hund är bärare av 2 av dessa alleler. Då kan man tänka sig två av samma allel eller en

av två olika.

B/B rikt svart hund utan anlag för brunblekning

B/b rikt svart hund med anlag för brunblekning

b/b bleker svart färg till brunt

En svart mastiff kan då vara  av denna genotyp   
A^SA^S DD BB 
En svart & tan masttiff  kan då vara av denna genotyp 
a^ta^tDD BB
En blå kan då vara av denna genotyp A^SA^Sdd BB
En blå & gold kan vara av denna genotyp a^ta^tdd BB
En golden kan vara av denna genotyp A^YA^YDD BB
En cremefärgad kan vara av denna genotyp A^YA^Ydd BB
En brun kan vara av denna genotyp A^SA^SDDbb
En brun och tan kan vara av denna genotyp a^ta^tDD bb 

Men ovanstående kombinationer är ju bara några exempel på alla de varianter som kan uppstå. I själva verket kan ger dessa tre gener och deras alleler ge upphov till 54 olika varianter av genuppsättningar (genotyper) för färg hos mastiffen. Det ger inte 54 olika färger för vissa av färgvarianterna ser likadana ut (fenotypen).

Om hunden får dubbla recessiva gener från både D och B anlagen uppstår en färg som kallas dubbel diluted. Den är ovanlig och anses hos flera hundraser vara behäftad med andra icke önskvärda sjukdomsanlag.

As/As  d/d b/b

As/At  d/d b/b

As/Ay d/d b/b

Ay/ay d/d b/b

Ay/at d/d b/b

at/at  d/d b/b

Mystiska saker händer
Kombinationer av två black & tan har gett svarta valpar

Ett helt oväntat resultat av ovanstående. Der förklaras med att ibland syns tan färgen på hunden endast som ett par hårstrån under svansen eller tassarna och därför förvånas vi.
Andra menar att detta är ett bevis på att vi ännu inte till fullo förstår oss på hur färgen nedärvs hos den tibetanska mastiffen

Jag vill med tydlighet fastslå att den tibetanska mastiffen är en i jämförelse med andra raser, frisk ras. Vid kontakt med försäkringsbolag förstärks den bilden.
Texten som följer är en kort sammanställning över vad som nu 
betraktas som ärtfliga sjukdomar som förekommit eller före-kommer bland tibetansk mastiff i hela världen. 

rftliga defekter och sjukdomar    

Höft och armbågsfel    
- statistiken visar att 7 av 10 TM har friska höfter
Förekommer inom rasen i sådan omfattning att rasklubbar i stort sett hela världen kräver eller rekommenderar godkänd eller känd höftledsstatus på avelsdjur. Omfattningen hos tibetansk mastiff är emellertid inte så stor att vi kan prata om en höftsjuk ras. I SKK´s hunddata kan man se resultatet av 
höftledsröntgen. Sedan nuvarande avläsningsystem infördes har 32 TM röntgas. ( SKK´s avelsdata (2006 07 30)


PRA - progressiv retinal atropi
- inget fall bland svenska hundar bekräftat av SKK. 
är en ärftlig ögonsjukdom som finns hos andra tibetanska raser och som betyder att näthinnan förstörs och hunden blir blind. Testning mot PRA har gjorts i flera år hos tibetansk mastiff. 
Avelsrådet i TMK har vid årsmötet 2008 informerat om 1 PRA fall hos svenska TM under 2007 men det är inte bekräftat av SKK. Sjukdomen är sådan att veterinärer har rapporteringsplikt då någon hund diagnosticeras med den. Avsaknaden av rapport till SKK gör att man kan tvivla på korrekt diagnos. 

CIDN - Canine Inherited Demyelinative Neuropathy
- inga fall har upptäckts i Sverige
sjukdomen skulle översatt till svenska bli; ärftlig återbildning av nerverna hos valpar.
Sjukdomen märks först vid 5 veckors ålder och har ett dödligt förlopp. Sjukdomsanlaget är recessivt och det krävs därför att hunden får 2 anlag för att sjukdomen skall tas i uttryck. Ska vi dra någon liknelse till oss människor skulle vi kunna likna det vid en valparnas MS.
Sjukdomen upptäcktes och beforskades på 80 talet i USA.   Man fann att sjukdomens ursprung var en import från Kina. Anlagsbärare spårades snabbt och de och deras avkommor uteslöts från avel.   
Innan sjukdomen blev känd importerades en tik från CIDN- bärande linjer till Sverige och användes i svensk avel. Det är nu drygt 20 år sedan och inga fall har upptäckts i Sverige. Utifrån detta skulle vi kunna säga att det är mindre troligt att sjukdomsanlaget finns hos våra tibetanska mastiffer.

Entropion
- är hittills ovanligt i Sverige.
Ögonlockets nedre kant rullas inåt varvid ögonfransen irriterar ögat. En hund med entropion har ett veck/en vikning av nedre ögonlockets kant. Entropion åtgärdas lätt med operation men defekten kan ärvas vidare.


Sköldkörtelproblematik
- i Sverige är ett fåtal fall kända genom åren.
När sköldkörtelns hormonproduktion krånglar påverkas ork, lust
,päls, hud och vikt. Sjukdomen kan framgångsrikt behandlas med en livslång medicinering. I andra länder testas tibetanska mastiffer för att utesluta sköldkörtelrubbningar innan de används i avel.

Epilepsi
- närmare ett tiotal svenska hundar har drabbats genom åren. 
Den ärtliga formen eller formera av sjukdomen bryter oftast ut då hunden fått något år på nacken varför det är svårt att avgöra om sjukdomen verkligen var ärftlig eller om den orsakats av skada eller infektion. Man säger att sannolikheten för att det verkligen varit ärftlig ep ökar då fler hundar ur samma kull/föräldrakombination drabbas.

Ep har blivit ett mycket laddat ämne inom hundvärlden och har lett till både förtal av enskilda kennlar, enskilda hundar eller spridning av icke säkerställda fakta vill jag passa på att berätta vad jag vet och var jag står i frågan: 

Sjukdomen verkar ärvas polygent, dvs som en kombination av flera olika, kanske upp till 6 olika gener. Det kan t.o.m vara så att sjukdomen ärvs på så sätt att ju fler ep gener hunden har i sina arvsanlag desto större är risken att hunden drabbas av ep, en form av additativ effekt.

Forskare runt om i världen, i både Sverige, USA och Finland tex, försöker hitta de sjukdomsbärande anlagen för att på så sätt utveckla ett enkelt blodtest som kan säga om en hund bär på ep-anlag eller inte. Det testet är inte färdigt ännu.

Under tiden försöker uppfödare i hela världen genom detektivarbete se vilka kombinationer av hundar som gett epileptisk avkomma och på så sätt lista ut vilka hundar som bär på anlagen. Hittills har man funnit att vissa hundar förekommer oftare i stamtavlor där ep förekommer. Men det är inte alltid det utbryter ep när dessa hundar finns med. Vilka hundarna är? Att skriva hundarnas namn på en hemsida är det samma som att be om att bli stämd för förtal. Jag har hämtat mina kunskaper bland annat genom att läsa på olika internationella fora där saken diskuteras, olika veterinärartiklar samt på hemsidan
http://www.dokhyi-journal.de/
En hemsida som är omdiskuterad och som måste tolkas med försiktighet och klokhet. Man måste tänka på att det aldrig är en enda hunds i en stamtavla som sprider ep till nästa generation. D et behövs flera anlag från både mamman och pappan och de behöver troligen överskrida något slags tröstelvärde för att ep kan komma i uttryck hos en hund. Dessa anlag kan finnas flera generationer tillbaka i stamtavlan för att plötsligt dyka upp som ep hos en hund.

Med den begränsade kunskap vi har kan vi agera på 2 sätt:
1. Antingen slutar vi avla på hundar i vars stamtavlor  det förekommer anfäder med som misstänks ligga bakom ep.  Nackdelen med denna metod är att då finns knappt några hundar att avla på alls, någonstans i nästan alla stamtavlor finns det namn som kan vara misstänkta enligt den tyska Do khyi journal. Då skulle avelsunderlaget för TM bli för litet och vi skulle få andra inavelssjukdomar att tampas med. Något som på sikt kan förstöra vår ras. En tickande bomb nr 1.

2. Det andra alternativet är att vi avlar så att man försöker undvika att para hundar som båda kommer från linjer där misstanke om ep finns. Då minska vi risken att de hundar som föds utvecklar ep samtidigt. Men ep generna ligger då dolda i arvsmassan i vår population. En tickande bomb nr 2 om kunskapen inte används på rätt sätt.

Självklart ska inte kullsyskon till ep-sjuka djur användas i avel. Det är också den rekommendation som SKK avelsexpert gav TM klubbens medlemmar vid föreläsning vid TMK årsmöte 2007.

Nån i gång i framtiden kommer vi säkert att med ett enkelt blodprov kunna testa om en TM bär på anlag för ep. Den dagen detta test finns kommer vi att med säkerhet kunna använda endast ep-fria hundar i vår avel.   

Rasklubben rekommenderar testning för två sjukdomar.
För att få registrera en valpkull i den svenska rasklubben krävs PRA testning ua samt känd höftledsstatus.